Vilja slutade i somras att vakna mitt i natten för att äta. De sista månaderna har jag bara ammat morgon och kväll. Förra veckan tog jag steget fullt ut och slutade amma henne. Vilja har signalerat att hon är redo att sluta. På morgnarna har hon inte kastat sig över brösten förrän hon sett dem. I bastun har hon inte börjat gråta vid åsynen av det dignande matbordet. På kvällarna har hon sugit lite och sen rullat bort och somnat direkt när jag lagt henne i sin säng. Det har varit upp till mig att först vänja mig vid tanken och sen sluta köra upp en tutte i hvudet på henne.
Amningsminnen. Det har varit lätt att amma Vilja, hon har, som de flesta barn, från början fattat hur det funkar och jag på distrubutionssidan har inte haft några tekniska problem. När hennes tänder började växa blev jag lite konfunderad på hur det skulle gå. En nybörjare med tänder så nära min bröstvårta kändes lite jobbigt. Någon sa till mig att om barn hade bitit i bröstvårtan vid amning så hade inte mänskligheten överlevt många dagar då för några miljoner år sedan. Med mitt hopp satt till att personen hade rätt och jag fortsatte ammandet utan problem. Men mången kväll har jag suttit och känt tänder röra vid vårtan och hysteriskt fnissat över hur nära döden både jag och Vilja var just där just då. God knows vad som skulle hänt om hon bitit till. Och det fanns inget jag kunde göra åt situationen förutom att fnittra tyst så att tårarna föll och hoppas på det bästa.
Jag tog mitt ansvar i fredags och gick hemifrån vid kvällsläggningen. Jag grät för jag kände att jag övergav henne men Vilja somnade utan problem. I lördags bastade vi, inget problem. Imorse satt hon i sängen och drog i vårtan och skrockade över de gemesamma minnena de haft ihop.
Själv känner jag en underlig befrielse. Att vara mamma tycker jag innebär att jag gått in och satt mig i en fågelbur och stängt dörren efter mig själv. Jag ser ut och andra ser in men jag har satt upp begränsningar, som jag inte riktigt ser eller kan förklara, som jag inte är säker på att Vilja har någon nytta av. Men de är där för säkerhets skull. Att sluta amma befriar mig mentalt på ett sätt som förvånar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Eva, det är just så där som jag upplevde det också. I början kräver barnet så mycket att senare kan det ta tid att förstå att de flästa begränsningar är inte lägre barnets, men ens egna.
Att vara mamma handlar både om att vara där för sitt barn (att vara osjälvisk och öm, och närvarande och altt de där), men det handlar också om att kunna ge frihet och hjälpa barnet med dess växt till en självständig liten människa. Dvs, jag tycker att fast det är oerhört viktigt att förstå hur mycket man betyder som mamma till sitt barn, så skall man inte göra sig viktigare än det...låter det helt tokigt?
Nej det är klart det inte låter tokigt. Alla har rätt till sin upplevelse.
Just det du skriver att "skall man inte göra sig viktigare än det.." är, fyller jag på, instämmer jag i. Jag anser att föräldern måste släppa taget om sitt barn när barnet visar att det är redo att gå vidare. Det är nånting jag lärt mig av Vilja.
Skicka en kommentar