Imorgon blir det operation

Så var det då dags för Operationen. Rufus är tränad att äta och dricka annat än bröstmjölk, för Vilja försöker jag förklara att jag är sjuk och kommer vara borta hos doktorn ett par dagar men att mormor kommer och bor här. Markku behöver inte förberedas, han är redan pappaledig och i full gång med det. Och vad tänker jag om operationen? Själva operationen är jag inte så nervös för. Hernesniemi är en världsledande hjärnkirurg som skall operera min ryggrad. Om han i vanliga fall behöver vara noggran för att han opererar i en tändsticksask, hjärnan, så behöver han inte vara så stressad när han nu skall operera i en hockeyarena, min ryggrad. Jag ser tumören som en leverfläck fast på insidan. När de har sövt ner mig så har jag inte längre så mycket att säga till om så jag får lita på att de vet vad de håller på med. Jag hoppas att jag har bra läkkött, tack för att jag inte röker längre, och att smärtorna skall bli hanterbara snarast. Och så hoppas jag att jag inte dör imorgon heller.
Mentalt har amningsuppehållet varit svårast att hantera. Som mamma har jag en vilja att amma Rufus så länge han tycker det fungerar. Redan innan operationsbeslutet så var vi tvugna att börja ge honom tillsats för jag tyckte inte att min mjölk räckte till 9 kg:s pojken. Det har varit helt ok, jag skall ju ändå inte amma honom tills han blir 16. Men att släppa amningen som har varit mitt bidrag till Rufus tillväxt har varit svårt. Markku vill och kan mata honom jättebra och Rufus har med glädje tryckt i sig vad som erbjudits så det känns lite bra. Men jag kan inte själv ge honom nåt annat än bröstmjölk och jag har svårt att titta på när någon annan ger honom ersättning. Planen är att åtminstone amma honom morgon och kväll när min medicinering har avtagit. Jag skall få låna pump på sjukhuset och försöka hålla mjölkproduktionen uppe på så sätt.
Ni andra får ha det så bra så länge!