Sovandet

Det blir fortfarande inte mycket sömn. Igår var jag hos en osteopat. Om mitt sätt att gå fram i livet lite är med Socker-Conny-attityden att med schysst järnrör kan man slå världen med häpnad så har en osteopat diametralt andra värderingar. Det var mycket handpåläggning och böja mig ner och upp igen. Hon kände en stelhet på vänstersida, en ledsen svanskota men varför det gör ont mitt i natten och inte på dagen är ett mysterium. Lite mer handpåläggning, en sväng med vardera ben och hon kände en förändring. Inget springande, hoppande eller tynga lyft på 48 timmar och sen får vi se. Jag sprang till bussen, jag springer aldrig till bussen, men Vilja hade varit hos dagmamman i 8 och en halv timme vid det här laget. Väl sammanstrålade lyfte jag 10 kilos Vilja och bar upp henne i lägenheten. Det kändes annorlunda i ryggen. Lite friare kanske.
Inatt vaknade jag ändå och satt i 2 gånger 1,5 timme och surfade. Insmörjd i Voltaren, som tar bort eventuell muskelvärk men inte nervvärk, försökte jag somna om.
Jag är inte den enda människan i världen med sömnproblem men det är för mig första gången som jag har det. Det är jobbigt att tycka det är jobbigt att gå och lägga sig. Det känns som att jag måste byta synsätt på vad sömn är för mig. Att acceptera tillståndet och sova i omgångar under dygnet. Jobba under de 1,5 timmars uppesittarstunderna. Har fotograferingar i Åbo, Lahtis och Stockholm de närmsta veckorna och det gör ju dagssömn lite komplicerat men det löser sig nog.