Dåligt med bloggandet.

Nån gång innan jul insåg vi att jag var med barn igen. Vi vill ha ett syskon till Vilja och hade en himla tur som blev gravida så lätt. När man är så gamla och tjocka som Markku och jag så har man enligt statisktiken en snöbolls chans i helvetet att få till det. Men jag hann kanppt sluta amma innan det gick som det gick.
Mensen hade knappt kommit tillbaka så vi visste inte i vilken vecka jag var i. Staten vägrade göra ett extra ultraljud på mig för att få reda på veckan så jag fick gå och ultraljuda privat för 160 €. Där fick vi reda på att vi var i vecka 8, eller 6, jag har så dålig koll. Jag tänker att jag märker nog när barnet är på väg ut. Innan dess kan jag lägga min energi på annat än veckor och dagar.
På grund av ålder och BMI så låg jag/barnet i riskgruppen för att födas med kromosomfel. Det blev mycket tester och snart var vi nere i en risk på 1:200 att det fanns kromosomfel. Då tog damerna fram nånting som påminde om en stektermometer som de tänkte sticka i min mage. Med armen och stektermometern i öronhöjd luta sig ena damen fram och väste:-Rör dig inte när jag sticker i magen för då kan det gå illa. Tack för den. Jag blundade och tänkte att -Det iallafall inte är krig här.
Om resultatet var dåligt så skulle de ringa och om resultatet var bra skickade de brev. Förra måndagen fick vi brevet. Yeah!
När jag är gravid blir jag trött, hungrig och lätt illamående. Eftersom det är en heltidssysselsättning att vara gravid så blev det plötsligt svårt att blogga eftersom jag inte hade lust att berätta om det innan vi var säkra på att det som kan kontrolleras var under kontroll. Jag är så dålig på att ljuga.
Jag har också börjat jobba samtidigt som Vilja inte har varit hos dagmamman. Dagmammans eget barn behövde gå på något som heter sömnskola de två första veckorna i januari. Det är staten som hjälper familjer med barn som inte sover på nätterna och lär barnen att sova. Gravid, jobbandes egen företagare och fulltidsmamma tar på krafterna. Det hela har lett till sömnsvårigheter för mig. Idag tog jag tag i saken och lämnade Vilja till dagmamman i tre timmar medans jag själv åkte till en annan förort, drack kaffe och köpte kuvert. Det gick bra! Vi har tränat lite halvhjärtat med dagmamman sedan november så Vilja känner henne, hennes hem och barn. Imorgon har jag en fotografering så då får Vilja hänga med Marjo & co igen. Jag tror på tre-fyra timmar om dagen, tre dagar i veckan är ett vinnande koncept.