Falafel

Jag älskar falafel. Den är frasig, näringsrik, snabbmatsfriterad, jag får rå lök och kan hälla på hur mycket chilli jag vill. När jag är i Köpenhamn så köper jag det alltid någonstans. På Strögets högra sida när man är på väg mot Rådhusplatsen och nära densamma ligger ett bra falafelställe.

I Helsingfors finns inget bra falafelställe. Men en gång om året så är det en Världen på besök-festival i Kaisaniemiparken. Då finns där ett stånd som säljer de bästa falaflarna. De har en Libanesisk flagga som vajar högt på en stång i vinden och jag styr mina steg som en värmesökande missil dit. Falafeln kostar ingenting och är så goood. Jag brukar köpa två när jag ändå är igång. På festivalen finns mat från en massa andra länder och jag försöker köpa något från något annat land, förra året friterade bananer från Kuba, men det känns verkligen som att det råder en intressekonflikt under de dagarna. Jag är nyfiken och vill prova på annan mat men eftersom det är omöjligt att hitta en okej falafel här under resten av året så vill jag bara trycka i mig så många falafels som jag kan. Och falafelförsäljaren packar dem assnyggt också, lite Tom Cruise-coktail varning på det hela. Anledningen till att jag gick igång på det här finns här. En välskriven artikel om ett viktigt ämne.