Nepotism

I väntan på att Markku skall raka sig färdigt så att vi kan gå ut i solen och njuta kan jag skriva lite om nepotism.

När jag var yngre och sökte sommarjobb så sökte jag en gång jobb på färjerna mellan Sverige-Tyskland. Min pappa var kapten på båten men det skrev jag inte i ansökan utan jag ville klara mig själv. När jag fick inbjudan till intervju var jag mäkta stolt. Ha! När jag klev in till intervjun så var det räkmacka och tjena-tjena. Så klart personalchefen visste vem jag var. Mina två systrar fick också jobb på båten och där fanns fler kaptensbarn som jobbade där. "Slumpen" tänkte jag då. Ha!

Nu sitter jag här i Finski och jobbar inom media och det har gått bra för mig. Inga släktingar här inte så jag har jobbat upp mig själv. Men av nån anledning så brinner jag av hat för nepotism. Det är så orättvist känner jag men det är också gammalt som gatan och varför lägger jag energi på det? En trevlig kompis blev chefredaktör på ett månadsmagasin med en halvfärdig folkhögskole-journalistutbildning i bakfickan vid 24 års ålder. Nu är han 28 och är chef på den stora dagstidningens fredagsbilaga. Fint efternamn hörrödu!

 Det hela har aktualiserats för till mitt arbetsrum har kommit en ny tjej, hon sitter just bakom mig (Gud, varför?). Ung, frilansfotograf med pappa-fotograf fast anställd på den stor dagstidningen, var många med efternamn får jobb, och hela hennes röv är full med jobb. Min arbetsrums feng-shui har rubbats.

I vanliga fall kan jag se på de unga framgångsrika fotograferna, vi har en till sån i arbetsrummet men hon är inte i samma rum som jag,  och tänka Där var jag en gång, lycka till och hoppas du hittar ditt sett att få det att fungera i långa loppet. Men när det kommer till barn till föräldrar i samma skrå så och då speciellt i mitt skrå så ser jag rött och vill slå dem i huvudet. De kan inte misslyckas, de kommer alltid att ro hem stålarna. Fan, jag skulle stannat till sjöss.